Denna måndag har varit helt hysterisk. Det började med att jag hade en deadline på en tidningsartikel vid lunch. Klockan tolv var jag inte ens halvklar med texten och bokstäverna dansade polka på skärmen framför mig. Eftersom jag hade ett kundmöte inbokat vid ett så fick jag helt enkelt skippa lunchen. Precis på samma sätt som jag skippat frukosten. När kundmötet var över (jag vet inte vad som sas överhuvudtaget för jag satt mest och försökte le) så var jag tvungen att slänga mig in i bilen med en fullmakt och stressa till Forum Nacka där mäklaren håller hov.

För idag skulle det säljas hus. Jajamensan!

”I” kunde inte närvara. Hon tog hand om de två sjuka barnen. Klockan fem över tre, fem minuter försenad pga bilköer, stormade jag in på mäklarkontoret.

Köparen var inte där. Magont! Tänk om de inte kommer, de hade ju varit lite oroliga för en fuktindikation vi hade i källaren på besiktningen.

Tänk. Om. Dom. Inte. Kommer.

Tio minuter gick. Fortfarande ingen köpare. Mäklarens kala hjässa poppade in genom dörren med en fråga om kaffe. I handen hade han fullmakten jag fått underteckad av ”I” och en bunt papper som han slängde in på bordet.

Jag tackade såklart artigt ja till kaffet. Fast det enda jag ville var att han skulle komma med ett ordentligt mål mat. En hamburgare. En stor läsk. En stor pommes.

Eller varför inte en stor jävla kram?

Så jag satt där i rummet, ensam, utan ”I” och tänkte att ”Jaha, det är så här det ska bli. Nu är det slut på allvar”. Och det kändes som väggarna i rummet sakta kröp mot mig. Efter ytterligare fem minuter kom köparna till slut. Vid det här laget satt jag bara och stirrade tomt ut genom fönstret.

Sen skulle det så klart divideras om det förhöjda fuktvärdet i källaren, radonmätningar hit och radonmätningar dit. Jag förstår oron, såklart, det är ju ett enormt stort beslut. Men under en sekund ville jag bara ställa mig upp och fråga om de skulle ha huset eller inte. För annars skulle jag minsann inte ha något emot att bo kvar. För det är ett fint hus. Kanske det finaste på gatan. Fast jag satt där, helt blickstilla när mäklaren gick igenom köpkontraktet punkt för punkt. Jag kunde likaväl suttit på månen för jag hörde inte ett ord av vad han sa, och när han tilltalade mig med namn så nickade jag bara och log.

När mäklaren redogjordes för alla detaljer så satt jag istället och tittade ut genom fönstret. Tittade ut på regnet som föll mot ett Nacka som stod i brand. Träden i orange och röda toner. Och jag tänkte mig tillbaks till exakt den här årstiden för tre år sedan. Då satt vi – förväntansfulla – på andra sidan bordet. Vi var köpare av inte bara ett hus utan även en dröm. En dröm om lycka och ett löfte om ett gemensamt liv. Och nu satt jag där ensam som säljare. Med ett hjärta lika krossat som mina förhoppningar om evig kärlek.

Tydligen hade mäklaren stavat en av köparnas namn fel, plus att det var någon annan liten justering som var tvungen att göras. Så han hastade ut ur rummet för att skriva ut nya kontrakt. Och när han lämnade rummet så ville de nya ägarna naturligtvis fråga lite om hur vi trivts. Jag svarade på alla frågor. Kanske lite väl entusiastiskt. Berättade om de trevliga promenadstråken i närheten. Om hästhagarna på fem minuters gångavstånd. Om grannarna.

Sen satt jag tyst och tittade ut genom fönstret, förbi köparna. Och jag sa:

– Hoppas ni kommer trivas. Ni har köpt ett väldigt fint hus.

Sen började jag gråta. Först bara en liten tår. Sen en till. Kvinnan på andra sidan bordet tittade på mig med de sorgsnaste ögon jag sett. Snabbt, snabbt torkade jag ögonen. Ursäktade mig för mitt beteende och försökte le, försökte skratta bort mina tårar. Det gick inget vidare. Allt var kanske över på en och en halv minut.

Så där satt vi. Alla tre tills mäklaren kom tillbaks. Kvinnan på andra sidan bordet log mot mig och jag skämdes för mina tårar.

Som jag skämdes. Man gråter liksom inte inför människor man inte känner.

När allt var över, och alla papper var påskrivna så tittade kvinnan på mig igen och sa:

– Det kommer ordna sig för dig. Och behöver du gråta så gör det ingenting.

Mäklaren tittade på mig, nästan i chock. Hade jag verkligen suttit där och gråtit under hans kontraktsskrivning?

När jag kom ner i bilen efter allt var klart så släppte all press. Jag satte mig ner i förarsätet och bara lät det flöda ur mig som en flod.

Nu sitter jag och tittar på månen, precis som jag gjorde för en månad sen. Och fullmånen är hel igen.

Själv känner jag mig fullkomligt trasig.

Inlägget skapades den Måndag, Oktober 5th, 2009 kl. 20:57 under Allvar, Boende, Tankar, skilsmässa. Du kan följa kommentarer till inlägget via RSS 2.0 flödet. Du kan skriva en kommentar, eller skicka en trackback från din egen sajt. -->

Ensamma pappan skriver om hur det är att skiljas, och att gråta inför okända människor. Jag har aldrig varit i den sitsen själv, även om mina föräldrars separation inte var lika städad som ensamma pappan och hans frus.

Han skriver bra, väldigt bra. Levande och beskrivande, ska nog leta reda på hans krönikor, finns at läsa i en småländsk tidning (post).